Jag kan inte låta bli att då och då känna mig lite stressad över att jag inte nått mina mål. Då tänker jag framför allt på mitt mål att nå ett ekonomiskt oberoende. Det är ännu lättare att känna sig stressad när tiden går och målet fortfarande känns väldigt långt borta.
Hur långt borta mitt mål är ska jag inte berätta, men däremot ska jag berätta vad jag gör för att inte känna mig stressad.
Till att börja med handlar det om att inse att tålamod är din bästa vän. Saker och ting tar tid och ibland tar de längre tid. Tid är förstås en begränsad resurs, så det är lätt att bli otålig.
Sedan gäller det att behålla fokus. Fokuserar du på dina mål kommer du att uppnå dem. Frågan kommer återigen att handla om hur lång tid det tar, men med rätt fokus kommer det att gå snabbare.
Till sist handlar det mest om att inse att stress kommer inte att hjälpa dig. Det är något som människor som arbetar i stressutsatta yrken vet väldigt väl. Brandmän, poliser, astronauter, piloter – de får alla träna på att hantera sin stress och grundläggande är att för mycket stress gör att du gör misstag. Vilket kan vara fatalt om du flyger flygplan. Däremot är lite stress bra, så det är bra att känna att det brinner en stubin någonstans.
Vilket det faktiskt gör. Stubinen som brinner är ditt liv. Därför är det ännu viktigare att inte sluta leva i väntan på att nå målet. Du måste leva under tiden och verkligen njuta av livet. Ha kul, unna dig och fortsätt sträva. Målet finns inom räckhåll.
Hoppas det här hjälpte dig lite att känna dig mindre stressad. Har du egna tips på hur man kan minska känslan av stress så dela gärna med dig.
Ja, att köra en ränta-på-ränta kalkyl där man sparar 30 % av sin lön med den summan pengar man har i dagsläget och inser att det är kanske 20 år kvar till FI, då kan man bli stressad / less / tappa orken. Men det fina i kråksången är att inse att livet sker nu. Ikväll. Till helgen, nästa kväll. Gör något av vardagen. Ät tacos på tisdagar, gör en mini-maräng-swiz på måndag kväll, spela kort med din partner på torsdag. Köp blommor till någon i din närhet bara för att.
Annars blir jag själv stressad på helgen, då “allt skoj” ska ske.
/En 7-16 Måndag – Fredag arbetare med FI i sikte inom 15 år.
Precis, helt rätt. Det gäller verkligen att inte glömma att leva i nuet. Bra tips du hade också, blommor är alltid bra. Och glöm inte att försöka hitta fler inkomstströmmar, det snabbar på processen.
Nej, vårat FIRE projekt gör mig inte stressad, däremot alla “måsten” som jag har upptäckt man måste engagera sig som småbarnsförälder i, det stressar mig. Samt att frun ofta vill “hitta på” en massa på helgen då jag bara vill vara hemma och ta det lugnt. I början försökte hon få med mig på allt, men nu har hon upptäckt att det är enklare om hon ta med sig dottern och gör något bara de två istället, så kan jag gå hemma och mysa lite. Det som gör mig mest stressad av allt är defintivt barnskrik. Det räcker att jag går förbi en skola/dagis och hör allt skrik och stoj så börjar det bubbla i huvudet. När det gäller jobbet är det inte mycket som stressar mig. När jag började jobba för 25 år sen var jag en sån som ville vara bäst på allt, gjorde lite extra och tog alltid för mig av extra arbete. Nu bryr jag mig inte så mycket, saker få ta den tid det tar. Jag jobbar aldrig över längre då jag har märkt att man inte fick nån direkt uppskattning för detta från arbetsgivaren. Familjen prioriteras istället. Lönen är uppumpad så långt det går i min tjänst och jag är inte sugen på att byta karriär heller då jag snart om några år ska göra en FIRE…
Det jobbigaste under pandemin har varit att inte kunna träffa familj och vänner på samma sätt. Frun och jag kunde t.ex. låta dottern vara hos mina föräldrar medan vi åkte iväg till ett spa och kopplade av och laddade batterierna. Jag minns inte hur längesen det var sedan sist. Nu är föräldrarna dessutom så gamla och skröpliga att det är tveksamt om de vill ta hand om sitt barnbarn mer… då farsan är halvdement och morsan knappast orkar med två “barn”. Man avundas alla som har stort kontaktnät. Vare sig frun eller jag har några syskon eller kusiner heller. Det kan stressa mig lite, att inte kunna unna sig det här lilla “extra”. Jag är i grund och botten en enstöring som har bott själv större delen av mitt liv, hittade sällskap först när jag var 27 år och har väl aldrig varit speciellt “sällskapssjuk” eller haft behov av att ha folk runt mig.
Ja, livet är fullt av lite för mycket måsten. Viktigt att hitta en bra balans där. Inte minst när det gäller barnens aktiviteter. När våra barn var mindre var det många av våra vänner som lyckades fylla barnens vardagskvällar med aktiviteter varenda dag. De föräldrarna fick skjutsa en hel del och det blev inte mycket fritid där.
Just det här med att ha ett behov av att vara ensam tror jag är en viktig del i att lyckas hålla ihop ett förhållande. Många tror att det är tvärtom, men jag tror det är superbra att ha egentid för att uppskatta att vara tillsammans. Det i sig tror jag är en anledning till att många haft svårt att hålla ihop under pandemin. Pandemin har tvingat många att vara tillsammans 100%.
Sedan håller jag helt med om vikten av att ha hjälp av föräldrar och vänner. Föräldrar kan ju tyvärr snabbt bli för gamla. Att byta barnvakt med andra par är ett enkelt sätt som fungerar. Vi hittade många nya vänner för livet genom umgänget genom barnen – men det förutsätter ju att det inte är en pandemi som isolerar oss.
Tror jag ska skriva ett inlägg framöver om ensamhet och behovet av ensamhet. Eller vikten av ensamhet även i ett parförhållande…