Thore Skogman sjöng pensionärsvisan, som handlade om att vara en glad pensionär. När man ser personer som gått i pension är det ytterst få som strålar av glädje, vilket säkerligen kan ha en miljon olika förklaringar. Tyvärr har vi till stor del en kultur där vi inte ser på pensionen som den bästa tiden i livet, utan som en tid då man går och väntar på döden.
Det här är något jag fått bevis på gång på gång när jag diskuterat att gå i pension med allt från kollegor och ytligt bekanta till vänner och familj. Jag ser det även i bloggosfären och det offentliga rummet, där pensionen är en punkt då många slutar leva. De börjar till och med se på sig själva som gamla och börjar klaga, istället för att se pensionen för vad den egentligen är.
Att bli pensionär är absolut inte att sluta leva. Istället är det den tidpunkt då vi alla börjar äga vår tid på riktigt. Hur mycket tid vi har kvar när vi går i pension är förstås osäkert, men det gäller genom hela livet. Pensionen är dock den tidpunkt då du verkligen kan göra vad du vill, förutsatt att du har råd med det. Men har du inte supit upp alla dina pengar och sparat lite i ladorna är det dags att sätta sprätt på stålarna (men gör det på ett smart sätt).
Pension betyder ingenting annat än att den fond du byggt upp under ditt yrkesliv är din att börja disponera. Du är inte slut som människa, du har samma värde, du har alla möjligheter att lära dig nya saker, livet kan vara precis det du gör det till.
Så varför är det så många som deppar över pensionen? Delvis tror jag det beror på att vi inte högaktar äldre människor i vår kultur, som man gör i andra. Deras livslånga erfarenhet är värd respekt, men här vill vi helst låsa in äldre så fort de inte kan klara sig själva.
Jag tror också att det beror på att många pensionärer får en rejält minskad inkomst, blåsta av gamla pensionslöften från farbror staten. Vem som helst kan bli deppig över att inkomsten halveras, även om man alltid har ett eget ansvar – inte minst i att misstro allt vad sossar säger.
Vidare tror jag också att många människor sätter hela sin identitet i sitt yrkesval, istället för att se ett yrke för precis vad det är. Ett jobb är ett supportsystem för att kunna leva, ingenting annat. Vem du är förändras inte för att du byter yrkesbana eller för att du slutar jobba. Identiteten sitter djupare än så.
Men alla måste vi göra en inre resa för att hitta oss själva, och vad vi vill göra med vår tid på jorden. När du blir pensionär är det hög tid att ta reda på det om du inte redan gjort det. Och tänk så mycket roligt du kan göra. Se bara till att inte vara slutkörd, utbränd och bitter när du väl når dit.