SVT rapporterar om en lärare som blivit av med jobbet, delvis på grund av att han tagit en elev hårt i armen. Samtidigt intervjuas en psykolog som förklarar att lågaffektivt bemötande måste användas mer i skolan. Som Doktor Phil brukar säga: How’s it working for you?
Till viss del kan jag köpa att en lärare behöver kunna konflikthantering och undvika att i onödan eskalera bråk och konflikter. Men i slutänden måste det råda studiero i en klass och lärarens ord måste vara lag. De elever som inte följer ordningen har inte där att göra.
Diagnoser kan vara en anledning till att elever är stökigare än andra, men i fallet med läraren som blev av med jobbet har inte diagnoser med saken att göra över huvud taget. Jag kommer strax till det, men jag ska först säga att jag är väl medveten om att en diagnos göra att vissa personer behöver hanteras annorlunda. Däremot tycker jag att det då kan finnas skäl att låta de eleverna gå i en annan klass för att de som behöver studiero ska kunna få det. Ett helt annat ämne och inte helt okontroversiellt, det vet jag.
Men med den här eleven som blev tagen i armen finns det en tydlig ledtråd till elevens problem i artikeln. Det har inte att göra med någon diagnos över huvud taget eftersom eleven också tydligt talar om för läraren att hans pappa “ska klippa honom”. Jag tror inte pappan är någon frisör, utan istället ägnar sig åt att hota och begå brott.
Eleven tyckte helt enkelt inte att denne måste lyssna på läraren, och däri ligger ett av vår tids största samhällsproblem. Man har inte rätt att bete sig hur som helst överallt.
Att sedan journalisterna på SVT inte ställer de här frågorna är ett annat problem, men självklart måste en lärare få tag en elev i armen och fysiskt avvisa denne då den stör lektionen. Skolan måste få vara en zon där det går att plugga i lugn och ro. Allt annat är dumheter. Psykologen kan ta sitt lågaffektiva bemötande och köra upp det i en lågaffektiv kroppshåla.