Jag brukade föreläsa mer i skolor förr än vad jag gör nu, även om det fortfarande händer. Ett av alla ämnen jag föreläst som som var mer populärt än andra var ledarskap. Detta ämne var mer populärt av den enkla anledningen att jag gav eleverna de insikter de verkligen behövde.
En av insikterna var att de är 100% ansvariga för sina liv den dagen de fyller 18. En del hade aldrig någonsin hört det, än mindre själva tänkt tanken.
En annan insikt var att alla kan bli vad de vill. Givetvis undantaget fysikens begränsningar, men vill du bli fotbollsproffs så kan du, men det finns vissa saker du måste göra. Det kommer inte att hända av sig självt. Nu inser alla att inte alla kan bli nästa Beethoven eller Einstein, men det är inte det det här handlar om.
Vad det handlar om är att det är bara våra egna hjärnor som sätter begränsningarna för vad vi kan bli. Ett exempel på det här är att jag hade en elev i klassen som sa att han absolut inte kunde bli vad han ville. Han skulle bli läkare, men det var inte vad han ville. Han ville bli gitarrist i ett band och spela rock. Det hade hans pappa dock sagt att han inte skulle bli.
Frank Zappa uttryckte det här på det bästa sätt jag hört:
Om du vill bli något, pluggar och lär dig allt om det du vill bli, ger dig fan på det och inte ger upp – då tror jag genuint att vi alla kan bli det vi vill. Det tog mig trettio år att nå mitt mål, men det lyckades. Begränsningen sitter i vår uppfattningsförmåga.
Att låta oss begränsas av vad andra tycker och tänker gör att vi hamnar i det fängelse vi inte vill vara i. Bill Gates och Mark Zuckerberg, precis som Ingvar Kamprad och Freddie Mercury, satt en gång och drömde de också. Vissa föds med guld och slott som förutsättningar, andra gör det inte. De som lyckas har dock en sak gemensamt.
De ger aldrig upp.
Word!
Bra & inspirerande skrivet!
Tack 🙏☺️
Tack själv Lars!
Instämmer helt men samtidigt känns det som att det inte alltid är ett nyttigt mindset att tänka att man kan bli exakt vad man vill. Många unga idag vill bli allt möjligt omöjligt och väljer då bort stabilitet och vettiga utbildningar. Ibland tänker jag att det är bättre att nöja sig 🙂
Ja, det har du helt rätt i. Det gäller ju att få in i drömmandet att det måste vara något användbart. Om man inte kan livnära sig på spansk kvinnohistoria så är det förmodligen ingenting man ska bli professor i på heltid. Många unga idag får dessutom lära sig att de har en okränkbar rätt att inte bli kränkta, vilket innebär att de per automatik kommer gå på en rejäl mina.