På Threads följde jag nyligen en tråd där trådstartaren frågade hur mycket pengar som är tillräckligt. Eller med andra ord vad som borde vara max antal pengar man borde behöva. Svaret enligt trådstartaren blev fyrtio miljoner. Sedan behöver ingen mer pengar…
Problemet med alla dessa frågeställningar är att de sällan har tillräckliga perspektiv. Människor som tjänat mycket pengar har i de flesta fall gjort det för att de kämpat hårt och haft en drivkraft. Om de från start skulle ha sett att jag kan nå till 40 MSEK, sedan är det ingen idé att fortsätta. Om jag nu inte sätter sprätt på en massa pengar så att jag måste fortsätta tjäna mängder av stålar för att bibehålla nivån.
Nu vet jag inte exakt hur just 40 MSEK blev taknivån, men jag antar att den kommer sig av trådstartarens egen horisont. Har man inga pengar verkar fyrtio mille som en enorm förmögenhet. Det är klart att det är mycket pengar, men för människor med ambitioner att köpa ett hus i Florida blir fyrtio miljoner helt plötsligt inte lika mycket som om man vill ha ett hus i Örkelljunga (det är givetvis inget fel i att vilja bo i Skåne). Vill man dessutom ha en rejäl båt att puttra runt i längs Playalinda så har man lätt halverat de fyrtio miljonerna.
Visst, alla har inte samma ambitioner, men varför ska någon sätta ett tak på hur mycket pengar man får lov att tjäna och behålla? Det andas tveklöst kommunism. I en planekonomi behöver man inte oroa sig, där har alla lika mycket. Förutom de som tillhör partiet, de har mycket, mycket mer än den stora massan. Massan får det lika dåligt och eländigt som majoriteten.
Kommunister, röda som gröna, och så kallade socialister, har ständigt samma ambition att bekämpa rikedom istället för att bekämpa fattigdom. Kapitalism har sett till att fler människor än någonsin lyfts över fattigdomsgränsen. Initiativ att starta nya företag gör att fler människor kan försörja sig. Att begränsa strävsamma människors möjlighet att tjäna så mycket pengar de vill dödar entreprenörer.
Vilket förstås kommunisterna vill. Hjärndöda medborgare utan ambitioner är det bästa de vet, då får de sin röstboskap och kan fortsätta driva landet i fördärvet. Ursäkta att jag inte skräder orden, men precis så fungerar all kommunism och socialism.
Det vore förstås bra om det var fred på planeten, alla hade det exakt lika bra och inget elände existerade. Tyvärr är vi människor, en destruktiv art som gör allt vi kan för att ta död på varandra eller jaga varandra till världens ände. Den som inbillar sig något annat kommer förr eller senare bli besviken. Som tur är finns det människor som förstått det och gör det bästa av det.
Det märkliga med kommunister och socialister är att de i ledningen “pamparna” ska roffa åt sig all rikedom på samma sätt som de globalistika anglosaxiska oligarkererna… hänger inte riktigt hur det blir rättvist för den som röstar på vänsterpartierna. Skurkar är vad de är!
All människor kommer aldrig ha det “lika bra”, det begreppet sitter mycket mellan öronen och har inget med verkligheten att göra. Det kommer alltid finnas människor som känner att det är orättvist, fast det inte gör något åt det själva.
Speciellt socialister måste lära sig att bli av med en av de sju dödssynderna, AVUND. Det är den ENDA dödssynden som man inte kan ha kul med! Den är som ett psykiskt gift för det egna välbefinnandet.
Så sant som det är sagt. Historien har bevisat det gång på gång. Vi har sett det i Sverige också, där sossepamp efter sossepamp skor sig själv så långt det går.