För många år sedan, när jag började min resa mot att nå ut ur ekorrhjulet, var min största fiende mitt eget tålamod. Jag kände inte att jag hade tid att vänta många år för att nå en EXIT ur det klassiska förvärvsarbetandet. Nu, när jag är nära, har jag börjat kriga mot tålamodet igen.
Då i början kändes resan onaturligt lång, och jag ville vara framme direkt. Jag visste samtidigt att det här kommer att ta tid, jag hade bolån att amortera och jag behövde bygga flera olika passiva inkomster. Jag vann kampen över tålamodet genom att fokusera på målet samtidigt som jag försökte göra själva resan så rolig det gick. För min del betydde det att jag måste kunna unna mig och familjen allt vi vill göra – men på ett ekonomiskt sätt – samtidigt som jag kontinuerligt tar steg för steg mot slutmålet.
Nu, när målet är inom räckhåll, har jag svårt att inte bli stressad över just det. Jag är inte riktigt framme, men jag ser slutmålet. Jag vill vara där nu, inte vänta mer. Det har lite blivit som om allt väntan har ackumulerats.
Likväl vet jag att det enda raka nu är att ta det lugnt. Fortsätta steg för steg, prioritera hälsan och jobba med lugnet. Ett steg åt gången och varje steg jag tar för mig närmare målet. Precis som i vilken resa som helst.
Samtidigt som det finns mängder av osäkerhetsfaktorer i vår värld så kan vi alltid göra vad vi kan för att kontrollera hur vi hanterar situation för situation. Det hjälper sällan att stressa upp sig och en resa tar oftast den tid den tar.
Hur är det för din del? Stressas du av avståndet till målet?
Leave a Reply