Kommer du ihåg känslan av att gå på sommarlov? Tio veckors ledigt. Inga krav, bara hålla sig inom rimlighetens gräns. Tio veckor, sjuttio dagar. Total frihet. Åtminstone kändes det så, som om man hade all tid i världen.
Ingen av oss har visserligen all tid i världen. Vår tid är högst begränsad. Lever vi hundra år pratar vi om drygt 876 000 timmar. När man tänker på det så är det rätt många möten jag inte vill lägga tid på. Eller samtal med personer som bara tar energi.
Och en dag är det slut. Finito. All den tid vi haft är borta med vinden och vi blir alla en del av historien. Det här är någonting jag tänker på rätt ofta. Att tiden som går försvinner och varje dag är en förbrukad dag.
Vilket är anledningen till att resan mot ekonomiskt oberoende är viktigare än någonsin. Jag vill ha tillbaka den där känslan av att jag har all tid i världen, även om jag vet att jag inte har det. Men nu har jag ständigt en känsla av att tiden inte räcker till. Den räcker inte till allt jag vill göra och uppleva, och den räcker inte till att vara med mina nära och kära tillräckligt.
Dock tror jag att jag snart når målet, men då infinner sig en annan stress. Är jag hälsosam nog eller kommer döden och knackar på lagom till att jag når ekonomiskt oberoende? Visst vore det höjden av ironi och det är inte första gången som universum skulle roa sig med något sådant. Många människor hinner inte gå i pension innan de dör, andra blir sjuka efter att de äntligen nått den eftertraktade pensionen.
Visserligen är det en del av spelets regler. Vi vet inte och det finns ingen trygghet. Låt det därför bli en drivkraft som tar dig ut ur ekorrhjulet, mot dina drömmar. En dag kan du ha all tid i världen igen, och känna känslan av ett evigt sommarlov.
Men då måste du jobba för det och jobba målmedvetet.
Vilket är en annan historia.
Leave a Reply