Jag saknar en sund debatt om brott och straff. Det är alldeles för mycket gapande åt alla håll. Det finns de, oftast kommunisterna, som hävdar att hårdare straff inte hjälper. Och så finns det gott om folk som bara tycker att man ska låsa in alla brottslingar på vatten och bröd för all framtid.
Vänsterfolket vill förstås inte ha hårdare straff eftersom de i sina partiprogram ratificerar våld och sällan tar avstånd från våldsamma anhängare. Det finns dock vettiga argument för att ett samhälle med hårda straff skapar ett hårdare samhällsklimat och där det inte är en lösning att bara höja straffen. Eller, som i många länder, behandla fångar som djur.
Det finns också goda exempel, som i Norge, där en värdig behandling av kriminella leder till färre återfallsförbrytare.
Samtidigt finns Sverige som ett skrämmande exempel med en justitieminister som får Bagdad Bob att framstå som upplyst, där andelen återfallsförbrytare (trots en trend som pekar mot färre återfallsförbrytare) ändå ligger på runt 30%.
Sverige lider av många problem, men framför allt saknar jag en sund debatt kring brott och straff. Det är inte en lösning att bara höja straffen och det är inte heller en lösning att sänka dem. Jag ser det dock inte som ett på något sätt omöjligt problem att lösa. I själva verket är det enkelt, men få politiker vågar sticka ut hakan – av anledningar som jag inte förstår. Är det vänsterväljarna de är rädda att förlora?
Vilka väljare vill ha gatorna fyllda med skjutningar, våldtäkter, mord, rån, med mera? Ingen vettig människa vill ha den mängden brott vi har idag. Det kostar enorma resurser men framför allt orsakas ett enormt lidande av inkompetenta politiker.
Budskapet från samhället måste bli tydligt och samhället måste se till att leverera till sina medborgare. Hur kan Morgan Johansson, Stefan Lövfen och övriga vara nöjda med en återfallsprocent på 30%+? Hur kan de vara nöjda med ständiga mord, rån och våldtäkter?
Varför stannar inte samtliga initiativ kring genusforskning till dess att brotten är lösta, avklarade och hanterade?
Lösningen är att tala om att brott ska inte begås. Samhällets budskap måste vara kristallklart. Den som begår brott ska få en chans att återanpassas till samhället, även om en livstidsdom ställs ut. Våra fängelser får inte vara förvaringsplatser, de ska se till att fångarna blir bättre människor än när de kom in. De ska ges en ärlig chans att sona sina brott, men det får inte heller vara en semester. Krav ska ställas och den som inte lever upp till kraven ska inte heller komma ut i samhället.
Det måste till en nollvision för brott om vi ska komma till rätta med problemet och återfallsförbrytarna ska vara noll. De människor som inte vill rätta sig efter samhällets regler ska inte heller röra sig fritt i samhället. Trots allt har vi rätt att ställa krav på våra medborgare, precis som medborgarna har rättigheter. Rättigheter som innebär att inte utsättas för brott.
Jag håller med om att det behövs debatt. Vi kan börja med att försöka enas om syftet med straffet. Forskning pekar mot att längre fängelsestraff inte fungerar för att få personer att inte begå brott. Syftet kan dock vara ett annat för tex. väldigt grova brott. Om man låser in någon länge så kan de inte under den tiden begå nya brott (jo, i fängelset men då drabbar det inte “vanliga” medborgare).
I Sverige idag tar det väldigt lång tid från gärning till straff (om det är ett grovt brott och personen är häktad går det fortare). Det är förödande för en 18-19 åring om det går 1 år från att man tex. har rånat någon till man hamnar i domstol. Det blir väldigt svårt att förstå konsekvensen av sitt handlande.
En mycket snabbare process tror jag hade fått bättre effekt än hårdare straff.
Helt rätt, en snabbare process får absolut effekt. Och jag tror att vi måste få ordning på återfall, det är fullständigt vansinnigt att en polis tar fast samma brottsling dussintals gånger. Och tack för en bra kommentar!