Tänk om vi alla fick en chans att uppleva frihet. Inte uppleva upplevd frihet. Vi lever i ett samhälle som sedan lång tid tillbaka har bestämt sig för att det är staten som vet bäst när det gäller individens frihet.
Ibland dyker den upp. Sockerskatt. En av de få sista bastionerna när det gäller vår frihet är att få välja om vi ska bli feta eller inte. Men även där vill staten lägga sig i. Livsmedelsverket har varit snabba med att tala om att de stödjer en sockerskatt. Anledningen ska vara att rädda vår hälsa. Precis som att alkoholskatten ska förhindra att folk blir alkoholister, att rökare inte röker lika mycket och så vidare.
Inget av det där fungerar dock, mer än möjligtvis marginellt. Om sockerskatt hade fungerat hade det inte funnits feta norrmän eller – ha-ha – feta amerikaner. Vissa delstater i USA har extraskatt på läsk.
Och återigen, människor måste få välja sin väg i livet på egen hand. Förespråkarna för sockerskatt och andra liknande skatter hävdar envist att en sockerskatt minskar kostnaderna för sjukvård. Vilket inte heller är sant, men om det hade varit sant så har alla rätt till den sjukvård de betalar skatt för. Eller är tanken att bara friska, hälsosamma människor ska få vård?
Nästa steg i den tankekedjan hade varit att beskatta människor som inte tränar. Soffpotatisskatt. Det är ju ohälsosamt att sitta still, enligt en del rapporter värre än att röka.
Och varför sluta där? Folk som inte är glada mår sämre, så folk som inte skrattar måste bestraffas med en skatt.
Jag tror mer på att bejaka positiva alternativ. Låt folk äta och dricka vad de vill, men låt friskvårdsbidrag kunna användas till att köpa löparskor. Eller varför inte satsa på utbildning och möjlighet till att motionera på arbetstid. Eller, och jag inser att det är en dramatisk tanke, varför inte låta människor tänka själva? Staten ska inte lägga sig i våra livsval.