Bland oss som strävar efter ekonomiskt oberoende finns det också en stark drift att hålla nere kostnader. Ibland in absurdum. Men hur vi än ser på det så kostar det att leva och det finns en grundläggande kostnadsnivå som det inte går att komma under.
Vissa lyckas komma så nära den gränsen att andra börjar undra hur de ens kan överleva. Det går förstås att argumentera för att gränsen är olika för alla, men hur olika är den egentligen? I grund och botten pratar vi om gränsen för att just överleva.
Konsumentverket har en del riktvärden för vad det kostar att leva, men de inkluderar också en hel del man kan klara sig utan för att överleva. Exempelvis försäkringar, tidningar och medier (TV, mobiltelefon, med mera).
Skalar vi bort allt som inte behövs för att överleva blir kostnaden rätt låg ändå, trots allt. Exklusive boendekostnad pratar vi om ett par tusenlappar. Det är någon form av existensminimum och jag har inte räknat vetenskapligt på det, men faktum är att vårt moderna leverne inkluderar en hel del kostnader som inte behövs för att överleva. TV är definitivt en sådan kostnad.
I debatten om våra pengar inkluderas dock allt möjligt för att vi ska få “en skälig levnadsstandard”. Denna standard är dock väldigt skräddarsydd för västerländskt leverne och inte alls nödvändig för ren överlevnad. Det handlar inte om wellness och spa, utan grundläggande levnadsstandard.
Men vad jag vill komma åt är att det kostar att leva, hur mycket beror på vad vi själva anser vara en bra nivå. Själv har jag svårt att klara mig utan en god köttbit, ett gott vin och händelsevis en och annan semesterresa. Nu lyckas jag finansiera både det och en resa mot ekonomiskt oberoende, men jag hade kunnat skala bort även det för att öka takten.
Det vill jag dock inte. Det kostar att leva och under tiden jag lever vill jag leva med någorlunda hög standard. Därmed inte sagt att jag riskerar att hamna i lyxfällan.