I GP idag (troligen låst artikel) kan man läsa om två socialarbetare som kritiserar Liseberg för att det inte går att låta föräldrar spärra guldpass för ungdomar som har ett riskbeteende. Socialarbetarna menar att föräldrarna inte kan kontrollera tillgången till Liseberg och att det är ett problem som Liseberg måste åtgärda.
Bland annat hävdar de att föräldrarna inte kan använda tillgång till guldpasset som en belöning, exempelvis om ungdomen i fråga har skött skolan i en vecka. Socialarbetarna ser det här som ett stort problem.
Journalisten som skrivit artikeln har förstås i vanlig ordning för svenska journalister inte orkat eller velat ställa de självklara frågorna. Som är det inte föräldrarnas ansvar att inte köpa guldpass från början? Varför är det över huvud taget Lisebergs problem?
I socialarbetarnas värld hör man sällan krav på ansvar på både föräldrar och ungdomar. Istället är det alla andra som ska göra något. Är det inte Liseberg så är det skolan. Eller samhället, gärna i form av polisen. Oftast finns det inga socialarbetare som kritiserar sig själva. Kanske, bara kanske, skulle de ge sig själva ett besök i den del av världen där det finns människor som faktiskt sköter sig, betalar skatt (så att socialarbetarna kan ägna sig åt att kritisera Liseberg) och förväntar sig att alla andra gör det.
Föräldrarna i de här fallen har ett stort ansvar, men det finns inte ett ord om föräldraansvar i artikeln. Däremot pratas det gärna om att föräldrarna har betalat dyra pengar för guldpassen och att det borde kunna vara möjligt att ge föräldrarna kontroll.
Ja, hur vore det om journalisten i det här läget ställde frågan till de goda socialarbetarna om föräldrarna kanske skulle kunna tänka sig att inte köpa några guldpass från start. Det kunde vara en belöning för ett helt läsår där ungdomen tillbringat tid i skolan istället för att ränna runt på nöjesparker eller vad vederbörande nu ägnat sig åt.
Jag säger det igen. Socialarbetarna är själva en del av problemet. De ägnar uppenbarligen tid åt helt fel saker. Men det kommer de aldrig inse, för i deras värld är det alltid någon annan som är ansvarig.